LCHF del 1

I september 2009 lade jag om min kost och började äta LCHF, eller lågkolhydratkost. I den här bloggen kommer jag skriva en del om min syn på vad som är bra kost, och varför jag tycker LCHF är så bra. Men först vill jag backa bandet och beskriva hur jag mådde innan jag lade om kosten. Jag har alltid haft otroligt lätt att lägga på mig, eller i alla fall sedan 18-20 årsåldern. Jag började väl lägga på mig rejält i samband med första graviditeten, sedan blev jag gravid igen innan jag hunnit gå ner alla kilon. Det där med att "rasa" i vikt när man ammar det gällde definitivt inte mig. Så åtta månader efter andra förlossningen så skrev jag in mig på viktväktarna första gången. Det gick jättebra, jag var målmedveten och gick ner till målvikt utan några större bekymmer. Det lyckades jag väl hålla ett tag, men sen kom kilona smygande igen. Därefter har jag varit med i viktväktarna ett par gånger till och gått ner till målvikt, senaste gången var 2006 tror jag och då blev jag guldmedlem. Och sen ramlade jag dit igen. Har även köpt Viktväktarnas brevkurs och har kört flera kortare perioder på egen hand, plus att jag varit med i Viktklubb (Aftonbladets). Det är väl min vikthistoria i korta drag.

Hälsan i övrigt då? Ja när det gäller den fysiska delen så har jag ända sen jag var barn haft ett extrem sug efter kolhydrater. Socker i synnerhet men även bröd och andra kolhydrater. Jag har haft stora problem med blodsockersvängningar, som jag hanterat genom att vara noga med att äta ganska ofta, helst var tredje eller var fjärde timme. Jag har blivit kallad för Skalman och annat roligt. För min omgivning var det ju minst sagt irriterande att jag alltid var tvungen att få nåt i mig efter tre-fyra timmar om vi var iväg på nåt, annars blev jag trött, darrig och jättegrinig. Jag har haft stora problem med min mage, som varit väldigt trög, svullen, uppblåst och gasig. När det gäller den mentala biten så har jag använt maten som tröst, belöning, ja en massa saker som mat inte borde vara. Framför allt har jag haft ett missbruksbeteende - när jag börjat äta, och då gällde det alltid mat/godis med mycket kolhydrater - så kunde jag inte sluta. Jag smög gärna med att jag vräkte i mig det sista i chipspåsen, även om det var 150 g, och hoppades sen att ingen skulle upptäcka det. Min pappa var alkoholist och jag brukar säga att det som skiljer oss åt är att han drack och jag åt, men beroendekänslorna är de samma.

För 11 år sen, i februari 2000, fick jag diagnosen Hypotyreos, vilket är för låg ämnesomsättning. Jag hade förmodligen haft det väldigt länge för jag hade de sämsta värden som läkaren på vårdcentralen någonsin hade sett...... Jag började medicinera med Levaxin omedelbart, med en ganska hög dos. Under de följande 10 åren fick jag flera gånger öka dosen ytterligare, så för ett par år sen var jag uppe på en väldigt hög dos.

I nästa inlägg kommer jag berätta om hur jag mår idag!