Så mycket bättre

Nu tänker jag inte på TV-programmet (som jag till skillnad från de flesta inte såg ett enda avsnitt av) utan på mitt eget mående. Den här veckan har jag jobbat en helt vanligt arbetsvecka, dvs 40 timmar, och oj vilken skillnad! Dessutom har jag prioriterat bort träningen och bara kört mina egna pass, så det känns som om jag haft hur mycket tid som helst hemma! Det var precis vad jag behövde, nu känner jag mig pigg och glad igen. Jag ser fortfarande fram emot ledigheten förstås, men mer för att det ska bli härligt att få mer tid att göra det man vill, inte för att jag är så trött att jag inte orkar jobba.

Jag har gjort om lite i mitt funktionella pass och idag var jag borta på badet och övade lite. Jäklar, nu snackar vi om ett riktigt genomkörarpass! Hoppas nu att deltagarna tycker det är lika bra som jag själv, det visar sig i morgon :-)

På lördag den 5 mars blir det lite happening på Hälsoborgen, då kör jag och Mia en kombo med funktionellt och box, det ska bli riktigt kul!

Vill ha energi

Nu känner jag att den senaste tidens händelser börjar komma ikapp. Lägg därtill att bara de senaste två veckorna så har mina arbetsdagar varit i snitt 9,5 timme långa, jag har alltså jobbat 15 timmar extra på bara två arbetsveckor. Veckorna innan det har också varit betydligt längre än 40 timmar. Detta med en stor mental stress, kanske inte så konstigt att jag börjar bli helt sjukt trött. Som tur är så har jag en semestervecka att se fram emot, ska bara orka ta mig igenom en och en halv vecka till av detta.

Godnatt!

Alla hjärtans dag

Idag är det alla hjärtans dag. Jag hör inte till dom som brukar köpa hjärtesöta grejer till mina nära och kära, även om det har hänt. Jag tycker istället man ska visa att man älskar dem alla dagar, eller åtminstone så ofta som möjligt. Dock så har vi 8-årig förlovningsdag idag och det är ju något som är värt att uppmärksamma. Framför allt så är jag så otrolig tacksam och glad över att få uppleva den kärlek som jag får av min man. En kärlek som inte blir mindre med åren, snarare tvärtom. Nu ses vi tyvärr inte idag eftersom han jobbar kvällar, men vi får fira till helgen istället.

Älskade barn

I morgon fyller min äldste son 20 år. Många kanske inte tycker att det är så himla märkvärdigt, för många är det kanske 18-årsdagen som är den viktigaste milstolpen. Men oavsett det, så för mig är varje födelsedag jag får uppleva med honom en stor gåva med tanke på vad han och vi har gått igenom. För tre och ett halvt år sen trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den här dagen utan levde i total maktlöshet. Idag är han en positiv och ambitiös kille som vid sidan av sin utbildning har två extrajobb. Jag får nästan nypa mig i armen för att förstå att det är verklighet. Till helgen får jag äntligen krama honom igen.

Ta vara på det du har!

Visst är det frustrerande när saker går sönder, speciellt när det är så dyra saker som pannan. Visst är det frustrerande att behöver leva utan varmvatten i kanske 1,5 vecka. Visst är det tråkigt att behöva prioritera bort saker som man hade sett fram emot. Visst är det tråkigt att behöva öka på skulden till banken med 80 000 kr. Men vad har det egentligen för betydelse? Jag har ju så otroligt mycket att vara glad och tacksam över. En man som jag älskar hur mycket som helst. Två fantastiska barn och två lika fantastiska bonusbarn. Alla är friska och har det bra. Det är ju faktiskt det enda som räknas i livet. Så tänk på det - fastna inte i bitterhet och var inte avundsjuk på andra som har det bättre materiellt, var glad och tacksam för det du har. Du vet inte hur det ser ut i morgon.

Söndag kväll

En minst sagt omtumlande helg börjar gå mot sitt slut. Omtumlande därför att det som många husägare fasar för hände oss i fredags - pannan gick sönder. Det kanske inte var helt oväntat eftersom en panna har begränsad livslängd, men vi hade nog inte riktigt tänkt oss att det skulle ske än. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi har ändå tur som har värme och tack vare vår snälla granne som är rörmokare så har vi nu även kallt vatten. Nu märker man verkligen vad bekväm man är till vardags och när det inte riktigt är som vanligt så märker man vad begränsad man blir av en sån sak som avsaknad av varmvatten! Att inte kunna diska i diskmaskinen utan att få diska för hand med vatten värmt i vattenkokare. Att inte kunna tvätta sig i varmt vatten, inte kunna duscha och inte kunna städa ordentligt. Jag hoppas verkligen att vi kan få löst det ganska snabbt! Sen är det ju inte så att vi har typ 75 000 kr ligger och skräpar i madrassen, så det blir ju den största nöten att knäcka, näst efter att någon ska kunna fixa en ny panna snabbt. Nåväl, det är väl sånt som kallas I-landsproblem antar jag!

För övrigt så är dagens pass med funktionell träning och spinning avklarat, inte fullbokat men närapå. Det är verkligen så otroligt roligt att få peppa andra till att ta ut sig ordentligt, en riktig kick! Nu väntar sängen och en stunds läsning innan jag sätter punkt för den här veckan. Sköt om er!

LCHF del 3

Egentligen skulle rubriken på detta inlägg vara ADHD och LCHF. Det ska nämligen handla om min son som fyller 20 om en vecka. Han bor inte hos oss utan bor (huvudsakligen) själv i en lägenhet i Göteborg. Han har ADHD och sedan han föddes har han haft sömnproblem. Problemen har sett olika ut under åren men han har alltid haft svårt att sova. När han kom upp i 16-17-årsåldern så hittade han ett eget sätt att hantera det. Det stora problemet var då att somna på kvällen. Då gjorde han så att han satt uppe så länge tills han inte längre kunde hålla sig vaken. Det blev längre och längre ju längre fram i veckan han kom. Efter en vecka - tio dagar så "dygnade" han, dvs höll sig vaken i över ett dygn, för då "nollställde" han och kunde börja gå lägga sig tidigare på kvällen. Givetvis var det helt vansinnigt men för honom var detta det enda som funkade. Jag försökte övertala honom att han behövde gå till läkare, men hans erfarenhet av läkare, psykologer och liknande var verkligen allt annat än positiv.....

När jag hade ätit LCHF i tre månader ungefär så var han här en helg. Han fick se att jag åt bacon och omelett till frukost och blev väldigt nyfiken. Jag fick svara på en massa frågor och han åkte hem, helt övertygad om att detta måste han testa! Efter ungefär två månader så frågade jag honom hur det gick och hur han mådde. Jo, det gick ju bra, maten var god och lätt att få till, och han hade gått ner 5 kilo! Det var ju bra, men märkte han något mer? Jodå, han kunde helt plötsligt sova på nätterna! Efter 19 år så kunde han alltså somna på kvällen, och sova gott hela natten. Ni kan säkert ana hur en mor känner i en sån situation, efter alla år av förtvivlan och maktlöshet... Och även om jag redan innan var helt säker på att LCHF är grymt bra för hälsan så blev jag fullständigt övertygad efter detta.

LCHF del 2

Jag lovade ju i förra inlägget att skriva om hur jag mår idag. Men först vill jag göra ett tillägg till beskrivningen av hur det var innan! Jag vill berätta om hur alla år med Viktväktar-tänk kring mat påverkade mig mentalt. Det fick mig att ständigt tänka på VAD jag åt, NÄR jag åt och HUR MYCKET jag åt. Sällan var jag riktigt nöjd. När jag gav efter för frestelsen och unnade mig något riktigt gott, då hade jag ständigt dåligt samvete. Till slut blev det ju så att även om jag åt något riktigt gott så kunde jag aldrig njuta fullt ut för det dåliga samvetet var ständigt där och gnagde. Och sen var det ju det där med självbilden. Inte ens när jag faktist var smal och helt normalviktig, så var jag riktigt nöjd med det. Egentligen vet jag inte varför eller vad jag strävade efter, men jag var i alla fall inte nöjd.

Sen började jag då äta LCHF-mat. Efter några dagar hände det något radikalt i min kropp. Effekterna som kom snabbt var de som fortfarande är allra mest påtagliga. De ständiga blodsockersvängningarna försvann helt. Istället så är jag mätt länge efter en måltid och har inget sötsug efter att jag ätit. Faktum är att sötsuget är i princip helt borta, även om ett beroende alltid är ett beroende och hjärnan kommer nog aldrig riktigt att bli helt fri från detta. Men eftersom det fysiska sötsuget är borta så blir det betydligt lättare att stå emot. Mina energinivåer ligger helt konstant på en ganska hög nivå, dvs jag orkar mer än tidigare och får inga svackor under dagen. Orken är hög till både mental påfrestning och fysisk träning.

Eftersom jag inte har dessa ständiga blodsockersvängningar så blir också humöret mycket bättre och jag har flera gånger fått kommentaren från min man att jag inte ska sluta med LCHF.... Min PMS är otroligt mycket bättre. Förr hade jag en mycket svår huvudvärk under tre dagar i samband med mens. Det har jag inte haft på närmare ett år. Magen är hur lugn som helst, inte alls svullen och uppblåst och ser dessutom mycket plattare ut. Inga gaser och ingen förstoppning. Munhälsan är bättre, jag har inte alls så mycket beläggningar på tänderna och det är mycket lättare att hålla dom rena. När det gäller min ämnesomsättning så fick jag förra sommaren börja sänka dosen av Levaxin för första gången på 10 år!

Sen är det den mentala biten, som tagit lite längre tid men som nu börjar bli tydlig. Trots att jag faktiskt inte gått ner i vikt av LCHF, till skillnad från de allra flesta, så mår jag så fantastiskt bra av att äta såhär att jag aldrig kommer gå tillbaka till att äta som jag gjorde innan. När jag höll på med Vikväktarmat så var det ju alltid en början och ett slut, men jag skulle aldrig klara att äta så hela livet för jag kände alltid att jag inte var nöjd utan att jag fick avstå något. Idag däremot så känner jag inte att jag måste avstå eller försaka något. Jag äter bara mat som jag verkligen tycker är god, varje dag, varje mål. Jag äter mig ordentligt mätt men behöver aldrig tänka på mängder, och framför allt - jag har ALDRIG dåligt samvete! Jag är nöjd och glad och mat är en njutning. Numera när min kropp har blivit helt återställd från hur den mådde under "kolhydrattiden" så kan jag ibland äta lite extra kolhydrater utan att påverkas särskilt mycket av det. Så när jag gör det så är det ett aktivt val för att jag känner för det och då har jag verkligen inget dåligt samvete! Sakta men säkert har också min självbild förändrats och jag har faktiskt inte vägt mig på ett halvår. Det är nog mentalt den allra största förändringen, att jag inte bryr mig om vad det står på vågen! Jag mår så bra och känner mig så stark och så nöjd, så det spelar verkligen ingen roll. Sen vet jag att jag hållit en stabil vikt i ett och ett halvt år, och det är en längre period än någon gång tidigare i mitt liv. Jag lägger inte ens på mig vid jul eller på semestern längre!

Hör gärna av dig med frågor om det är något du vill veta!
Jag återkommer med mer om LCHF....